Trött!
Nu e jag trött på de mesta!
Jag är rädd för att jag inte kommer kunna älska bebisen i magen lika mycket som jag älskar Love, jag är för osäker på de mesta. Det känns hopplöst jobbigt.
Hur kommer Love att få de när barnet kommer? Kommer han hamna ikläm? Det är många saker som jag funderar över. Jag har en klump i magen. Jag vill inte visa Love att jag är ledsen så jag gråter ofta torra tårar. Jag orkar inte längre hålla allt inom mig längre, jag orkar inte spela glad längre.
Min pappa fyllde 42år den 25 men jag kunde inte gratta honom och den 24 var det ju julafton och båda dessa dagar var jag ledsen. Inte för att jag inte fick vad jag ville ha i julklapp för ja fick mer än vad jag ville ha, utan för att jag vet att de va fler i släkten som inte kunde med att skratta och ha roligt. Jag anser att man inte kan påtvinga någon att träffas det ska vara självmant. Vissa saker måste man förlåta här i livet, man måste gå vidare i livet och kanske offra något för att få leva ett fullvärdigt liv.
Jag älskar min mormor över allt annat, hon finns alltid där för mig när alla andra sviker. Om jag inte haft henne hade jag inte stått ut under alla dessa åren. Hos mormor har jag bott i flera perioder. En period minns jag mycket väl och det var under den perioden som mamma hade försökt ta sitt liv. vi (jag och min storasyster) var hos mormor och hade varit här i nästan en veck. Sent på kvällen så ringer telefonen, de var min lillasyster som ringde och mormor svarade. jag hör bara hur mormor frågar har ni ringt ambulans?mer minns jag inte att hon sa men när mormor lagt på förklarade hon för oss vad som hänt och att våran lillasyster skulle komma hit till mormor. Jag som är känslig blev så ledsen att jag inte kunde sova ordentligt. Men jag gick till skolan iallafall som vanligt men de blev för mycket för mig, jag var inte tillräkligt stark så jag bröt ihop totalt och min kontaktlärare tog mig till ett ensklit rum på skolan och fråga om jag ville prata och då släppte allt. Jag grät i flera dagar men jag hade mina syskon,mormor och min kontaktlärare som stöttade mig. När mamma hade vaknat upp på sjukhuset åkte vi dit och jag har aldrig sett min mamma så svag som då.
Detta plus en hel del till gjorde att jag inte stod ut så jag försökte jag ta mitt liv för några år sedan med hjälp utav tabletter men även jag misslyckades med det och eftersom jag tagit tabletterna i skolan så va jag tvungen att prata med min kurator. Det har jag fått leva med sen dess. I maj 2008 fick jag nästa chock besked. Min lillasyster orkade inte så hon försökte ta sitt liv och jag trodde det var mitt fel. Men hon misslyckades hon också och jag tror att hon mår mycket bättre nu.
Att försöka ta sitt liv känns patetiskt, det är bättre att man talar ut om det man känner eller varit med om. Visst det är inte lätt men om man tar sitt liv så sårar man alla andra runt omkring sig. Mitt motto här i livet nu är att: Ge inte upp när du kämpat, för då har du kämpat i onödan.
Jag är rädd för att jag inte kommer kunna älska bebisen i magen lika mycket som jag älskar Love, jag är för osäker på de mesta. Det känns hopplöst jobbigt.
Hur kommer Love att få de när barnet kommer? Kommer han hamna ikläm? Det är många saker som jag funderar över. Jag har en klump i magen. Jag vill inte visa Love att jag är ledsen så jag gråter ofta torra tårar. Jag orkar inte längre hålla allt inom mig längre, jag orkar inte spela glad längre.
Min pappa fyllde 42år den 25 men jag kunde inte gratta honom och den 24 var det ju julafton och båda dessa dagar var jag ledsen. Inte för att jag inte fick vad jag ville ha i julklapp för ja fick mer än vad jag ville ha, utan för att jag vet att de va fler i släkten som inte kunde med att skratta och ha roligt. Jag anser att man inte kan påtvinga någon att träffas det ska vara självmant. Vissa saker måste man förlåta här i livet, man måste gå vidare i livet och kanske offra något för att få leva ett fullvärdigt liv.
Jag älskar min mormor över allt annat, hon finns alltid där för mig när alla andra sviker. Om jag inte haft henne hade jag inte stått ut under alla dessa åren. Hos mormor har jag bott i flera perioder. En period minns jag mycket väl och det var under den perioden som mamma hade försökt ta sitt liv. vi (jag och min storasyster) var hos mormor och hade varit här i nästan en veck. Sent på kvällen så ringer telefonen, de var min lillasyster som ringde och mormor svarade. jag hör bara hur mormor frågar har ni ringt ambulans?mer minns jag inte att hon sa men när mormor lagt på förklarade hon för oss vad som hänt och att våran lillasyster skulle komma hit till mormor. Jag som är känslig blev så ledsen att jag inte kunde sova ordentligt. Men jag gick till skolan iallafall som vanligt men de blev för mycket för mig, jag var inte tillräkligt stark så jag bröt ihop totalt och min kontaktlärare tog mig till ett ensklit rum på skolan och fråga om jag ville prata och då släppte allt. Jag grät i flera dagar men jag hade mina syskon,mormor och min kontaktlärare som stöttade mig. När mamma hade vaknat upp på sjukhuset åkte vi dit och jag har aldrig sett min mamma så svag som då.
Detta plus en hel del till gjorde att jag inte stod ut så jag försökte jag ta mitt liv för några år sedan med hjälp utav tabletter men även jag misslyckades med det och eftersom jag tagit tabletterna i skolan så va jag tvungen att prata med min kurator. Det har jag fått leva med sen dess. I maj 2008 fick jag nästa chock besked. Min lillasyster orkade inte så hon försökte ta sitt liv och jag trodde det var mitt fel. Men hon misslyckades hon också och jag tror att hon mår mycket bättre nu.
Att försöka ta sitt liv känns patetiskt, det är bättre att man talar ut om det man känner eller varit med om. Visst det är inte lätt men om man tar sitt liv så sårar man alla andra runt omkring sig. Mitt motto här i livet nu är att: Ge inte upp när du kämpat, för då har du kämpat i onödan.
Kommentarer
Trackback
